Mjukt och i långsamhet börjar Mörkerfamnen dra sig tillbaka efter att ha låtit oss vila.
Som föräldern som vet att barnet snart tankat upp tillräckligt hos sin trygga bas. Släpper lite på den hållande omfamningen. Ger barnet utrymme att ta mer plats själv. Att börja söka sig inåt, i tillit till sin egen kraft.
Barnet lyfter blicken. Börjar känna rörelsen i kroppen. Först som en förnimmelse. En impuls att rikta uppmärksamheten utåt. För att snart ta klivet ur den trygga famnen, blicken riktad mot äventyret och utforskandet. Känslan av tillit till sig själv. Jag klarar mig nu! Allt är bra med mig! Jag vill! Jag kan! Snart i full fart med utforskandet, leken, livet. På egna ben.
Barnet, naturen, och årstiderna, har ingen brådska. Det får ta sin tid. Och rörelsen är inte linjär framåt utan rör sig rytmiskt. Som barnet, som känner impulsen av rörelsen, viljan att släppa föräldern och gå själv. Tittar upp. Men känner; inte riktigt än. En liten stund till i famnen.
Ljuset sträcker sig längre, högre, klarare. Naturen svarar med fågelsång, droppande vatten, svällande knoppar. Allt nytt som väntar att skapas och födas! Men inte riktigt än. Det kommer mer kyla, mörka dagar och kvällar. En liten stund till i mörkret och vilan.
Jag tittar och lär.
Funderar.
Vad kan jag lära av naturen och årstiderna?
Hur gör jag, i övergångarna mellan olika lägen?
Börjar fundera på uppvaknande som fenomen. Rent konkret. Hur ser mina morgnar ut? Upptäcker att det ofta finns ett inslag av stress, inte hinna, alltför snabb frukost, alltför snabba steg till bussen. En ton av brådska som frigör stresshormoner redan min första vakna timme. Jag vill något annat.
Funderar vidare. Vad är morgonen? Ljusets återkomst efter nattens mörker. Tillbaka till medvetenhet om den fysiska kroppens fantastiska möjligheter, men också begränsningar. I nattsömnen är kroppen och jag inte i kontakt. Jag sover den drömlösa, djupaste sömnen. Rör mig sen i drömmarna. Helt utan gränser för tid, rum eller kropp.
Sen kommer uppvaknandet.
In i fysisk form igen, kropp, tid, rum och materia.
Undrar nu.
Hur kan jag stödja mig själv i övergången från natt till dag, så att den blir så mjuk som möjligt?
Tänker. Och landar i det här:
Om jag vaknar i närvaro och medvetenhet om var jag är. I min kropp. I min säng. I mitt hem. Noterar det. Med en krydda av tacksamhet. Jag vaknar idag, också. Tack, Livet!
Om jag ger mig själv några minuter att växla mellan vaken och sömn. Först lyssna in om någon dröm från natten vill prata klart med mig. Är den väldigt pratig tar jag papper och penna och skriver några stödord. Vad hände i drömmen? Hur kände jag mig?
Om jag sen riktar tanken mot dagen som väntar. Finns det något jag längtar efter, just idag? Något jag ser fram emot? Någon, eller några, jag kommer möta som betyder mycket för mig?
Om jag, när jag klivit ur sängen, gör som katten och mjukt sträcker på mig några minuter. Liksom intar min kropp igen. Landar i den och samtidigt väcker den. Kryddar även det med tacksamhet att den är med mig, bär mig, tillåter mig att leva mitt liv. Tack, älskade kropp!
Om jag skapar lite mer tid innan jag börja göra. Leder mig själv varsamt mot inklivandet i görandet. Kanske sätter mig i en stilla meditation. En liten stund räcker långt. Ett möte med andetaget och känslan av kroppen, inifrån. Jag är här. Nu.
Om jag redan när jag lägger mig på kvällen ser detta hända. Liksom gör upp planen i mitt inre. Visualiserar den.
Jag låter årstiden och naturen inspirera och visa mig hur jag kan vakna mjukare. Så jag har kraft till dagen som kommer. Och sparar på adrenalinet och kortisolet till när det verkligen behövs ;).
Tar mig ut i naturen och känner glädjen över att det är lite ljusare nu. Möter en soluppgång. Hör att fåglarna sjunger glädjen över ljuset. Om några månader är naturen en överfull barnkammare :).
Men inte än, och det är ingen brådska.
Jag lutar mig framåt och känner lusten och längtan till våren.
Och lutar mig sen tillbaka för att vila, en liten stund till, i Mörkerfamnen…
Eva