Åh, vad jag önskar varje födande kvinna att hon får känna sin urkraft.
Känna den ursprungliga gamla visdomen som hennes kropp håller.
Känna sammandragningarna, expansionerna.
Euforin när det framfödda barnet landar på hennes kropp.
Liv möter liv, moderns kropp och det nyfödda barnet.
Allt är nytt och ingenting kommer någonsin att bli sig likt.
Denna erfarenhet finns inristad i själen och kroppen hos varje kvinna som varit där och förändrar henne på djupet.
För andra, alltför många, blir födandet något helt annat. Kanske t o m det värsta som hänt.
Detta skriver jag till dig som är en av dem. Jag skriver för att jag vet så mycket om hur den platsen är, och allt som den för med sig. Men framför allt skriver jag eftersom jag vet att du kan läka ditt förlossningssår. Jag kan inte hjälpa dig att skriva om det som hände, men att komma till en plats där det lägger sig till ro i minnesboken, så du kan känna dig levande och närvarande i det som är, här och nu.
Elin är en av er. Hon skriver ett brev om sin förlossning som hon döper ”När själen brister”.
Hon skriver om såren från sina trauma och om hur EMDR-behandlingen läker henne.
Första gången hon sitter i den orange soffan i mitt mottagningsrum ber jag henne berätta om hur det var att föda. Ord kommer, och många tårar. Hon ser rädd ut. Hon berättar om sina trauman och om hur det var efteråt, hur det var att bli mamma:
”Jag har i efterhand sett på bilder på mig från bb där min blick verkligen är död. Klarade inte att ha bebisen hos mig särskilt mycket, fokuserade på amningen, men ville inte mysa med honom. Jag hade ont och ville vara ifred. Jag låg där i sängen och ville helst att det skulle bli mörkt. Vet att jag flera gånger tittade ut genom fönstret och såg de stora, vackra, snöflingorna som singlade ned från himlen. Det var som om världen där ute var så långt borta. När jag kom hem fortsatte min känsla av fullständig tomhet. Jag trodde det var för att bebisen skrek mycket och att vi inte sov ordentligt. Fortsatte med min mekaniska tillvaro. Kunde få otroliga raseriutbrott och gråtattacker som var något utöver det normala för mig. Jag isolerade mig i huset. Jag skötte allt kring mig själv och barnet mekaniskt och efter klockan. Kände mig värdelös. Jag kände ingenting för mitt barn. Ville bara att han skulle sova så att jag kunde få sova, blunda och slippa allt. Spelade glad utåt, men kände ingenting. Min sambo fick knappt ta i mig. Jag kunde knappt ta i mig själv. Äcklades av min kropp. Var så besviken på den att den inte kunnat föda barnet så att jag sluppit all smärta.”
För mig råder ingen tvekan om att Elin utvecklat PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom). Själv förstår hon först inte att hon blivit så påverkad. Att hon är traumatiserad och oläkt från det. Hon lider och vill bli hel igen. Vi startar upp en EMDR-behandling.
Första EMDR-sessionen är det som förlossningsrummet slår upp på vid gavel igen. Där är läget påtagligt oroligt och stressat. Barnet mår inte bra. Elin blir undersökt av en förlossningsläkare, en undersökning hon beskriver som ett övergrepp. Samtidigt känner hon sig helt ensam. Traumat tar plats i henne.
Elin är modig och går i sessionen in och möter sina minnen. Jag följer henne med intensiv närvaro och EMDR-verktygen. Förstår hur plågsamt det är för henne. Hur viktigt det är att jag är trygg, stödjande. Hon behöver hjälp att möta och bearbeta de minnen som kommer upp; i kroppen, i tankarna, i känslorna.
När Elin kommer tillbaka efter sin första EMDR-session har något magiskt hänt! Hon skriver:
”Min första EMDR-behandling var bland det värsta jag upplevt. Jag hade aldrig gjort om den om inte jag fått uppleva den omedelbara effekten av behandlingen. När jag efteråt kom hem och träffade mitt barn brast det för mig totalt. Där var han! Mitt barn! Det var som om jag såg honom för första gången. Som om en hinna eller slöja försvunnit framför mina ögon. Han var så vacker och underbar. Kunde inte sluta titta på honom. Ville vara hos honom hela tiden. Längtade efter honom så det nästan gjorde ont när han sov. Den irritation som jag känt tidigare när han inte velat sova eller varit kinkig, var som bortblåst.”
Det som hänt är att Elins nervsystem släppt taget om freeze-läge hon gick in i under födandet. Hennes glädje över att ha kommit ut ur overklighetsbubblan är påtaglig! Och hon ser helt förälskad ut när hon pratar om sin son!
Vi fortsätter med fler EMDR-sessioner och går igenom sekvens efter sekvens av förlossningen. Kommer till det akuta läget när hon rullas till operation för urakut snitt. Ännu ett trauma. Elins ord:
”Det sista laktatprovet visade att barnet höll på att kvävas. Man tog sängen jag låg i och sprang. Ingen berättade vad som hände, ingen höll i min hand, ingen såg till att min sambo fanns vid min sida. När jag rullades in på operation dog jag. Alltså jag tänkte att nu ger jag upp, jag slutar att existera. Sen blev allt svart.”
Precis så kan det kännas när nervsystemet går in i freeze/ dissociationsläge. Som att stänga av. Rädslan är övermäktig, ingen är där och lugnar och det går inte att varken fly eller fäkta. Reptilhjärnan tar över, släpper taget om allt och låtsats-dör.Bra i stunden, men en oskön plats att vara kvar på när faran är över. Vilket är det som hänt när PTSD har sitt grepp över ens system.
Vi jobbar på, och Elins mod att gå in och möta sina minnen fortsätter ge belöning! Efter varje session är det som hon kommer mer och mer tillbaka i sin kropp. Får tillbaka kontakten med sina sinnen. Ser världen här och nu. Och där är hennes son, som blir alltmer konkret, fysiskt påtaglig för henne.
Elin:
”Jag sov med mitt barn på förmiddagarna. De små fingrarna rörde vid mig och hans andedräkt smekte mitt ansikte. Ja, jag kände honom. För första gången kände jag mitt barn, fysiskt. Det kunde kännas som elektriska stöttar när hans små händer vidrörde mig. Plötsligt en dag började vi skratta, jag och min lilla pojke. Vi skrattade tills tårarna rann. Ljudet av hans skratt var som änglasång. Jag kan inte minnas att jag hört något vackrare ljud. Senare hade jag en liknande upplevelse med barnets doft. Det var som om han inte luktat något först och sedan börjat lukta. Mycket märklig upplevelse. Men precis som när de andra sinnena väcktes så blev doften en oerhört stark händelse för mig.
Det var som om jag höll på att vakna upp. Det inre såret hade börjat få en rejäl skorpa, allt höll att bli bra. På riktigt denna gång.”
Elin behöver sju EMDR-sessioner.
Sen är det som om minnet av förlossningen inte längre går att ta på. Som om det är placerat i en minnesbok, arkiverat, går att se på och prata om men hon blir inte längre störd av att tänka på det. Minnet har flyttat sig till där och då. Medan hon har landat här och nu. Levande. Njuter och känner sig glad av att vara med sin son och sin sambo. Känner tillit till sig själv som mamma. Hon visar också att hon blivit mycket mer lyhörd för sig själv och sina egna behov.
Åh, vad jag önskar varje kvinna, som är på den plats Elin var på, att få läka sina traumasår. Att få komma tillbaka hem till sin kropp, till sitt liv. Känna sig levande igen. I tillit till sig själv och sin kropp.
Tack, Elin, för att du berättat om dina sår, din sårbarhet, ditt uppvaknande och läkande!
Och för att jag fick vara guide på din läkningsresa.