November. Och naturen ger iväg en stor suck. Släpper taget om allt som våren och sommaren kom med och låter vindens andetag svepa med.
För att sen andas in ett långt, djupt andetag.
Vilket får mig att reflektera över funktionen med ut- och inandning, på ett djupare plan.
Så här tänker jag:
Utandningen. Platsen där du ger av dina gåvor, låter din kreativitet flöda mot omvärlden. Här har du ditt fokus på andra. Du ser och hör vad som behövs runt omkring dig och ger det. Du ger ut, delar med dig. Du interagerar, samspelar, dansar med andra. Här är platsen där du utforskar, lär dig. Du rör dig framåt, utåt. Ibland i en känsla av glädje och entusiasm, lust och nyfikenhet.
Och låter dig själv leka med andra, vara aktivt engagerad och deltagande.
Inandningen. Nu är det du som behöver ta in. Näring, syre, omtanke, beröring från omvärlden. Du behöver fylla på, tanka upp, ta emot. Rikta ditt fokus, inåt, mot dig själv. Lyssna inåt. Höra ditt hjärtas längtan som viskar till dig när du stillnar. Gå mjukt och i kontakt med ditt inre, essensen av den du är, bortanför bruset och minglet i omvärlden. Du blundar en stund och låter din uppmärksamhet flöda inåt, in i din kropp. Du kommer hem. Hem till dig själv.
Och låter dig själv vila, mjukt avslappnat och i inre stillhet.
Rytmen däremellan. Sätt dig ner en stund och rikta ditt fokus mot din andning. Nyfiket. Observera hur vad som händer i dig när du andas in och när du andas ut. Om du tillåter pauser däremellan.
Observera också din livsrytm. Hur mycket av din tid är du i ”utandningsläget” respektive ”inandningsläget”? Och hur mycket känns det som du själv kan påverka det? Kan du bestämma när du vill andas ut eller in? Om omgivningen styr dig att vara alltför mycket i utandning, kan du blunda då och då och hedra din inandning? För en kort stund gå in i ett möte med dig själv och vila där?
Naturen vet. Efter en vår och sommar i utandning och givande drar den sig nu inåt. Varje träd, varje blomma väljer att släppa taget om att leverera prakt och flyktig skönhet. Drar in energin i sitt centrum, ner i sina rötter. Vilar i sin kärna, sin stabilitet. Att gå ut i naturen nu är så okrävande. Den bjuder på fuktig mossa, blöta klippor och snart nakna träd att luta sig mot och andas in i.
Nu är bra tid att bjuda dig själv på en ensampromenad på naturens otrampade stigar. Med stövlar och varm tröja, termos med te. Gå ut och andas in den fuktiga, syremättade luften. Upplev och njut fullt ut av din inandning. Prova att för en stund lyssna mindre på dina tankar och istället öppna öronen att höra naturens vilsamma tystnad.
Låt naturen och årstiden inspirera dig att omfamna mörkertiden som väntar. Se hur möjligt det är för dig att tillåta dig att andas in några månader ;). Ha så mycket fokus du kan inåt, i den lilla världen. På dig själv, din kropp, ditt hem, din familj, närmaste vännerna, djuren, naturen.
Men först. En rejäl utandning i vilken du släpper allt du tänkt att du ville och skulle, som träden släpper sina löv. Släpp tankarna på vem du tror att andra vill att du ska vara, vad du tror andra vill att du ska göra. Andas ut känslan av otillräcklighet och tankarna om prestation. Släpp ner axlarna. Släpp ner dig själv i soffan och där, för en stund, släpp tankarna på allt du själv tror du borde göra. Släpp för en stund dig själv fri från dina egna krav.
Och låt dig beröras och inspireras av orden:
Släppa.
Andas in.
Vila.
Kropp.
Landa.
Hem.
PS! Om hur våra kroppar rent fysiologiskt påverkas positivt av naturkontakt och att naturen är fantastisk medicin kan du lära mer om i Vetenskapens värld.