Jag går in på intensivsalen på neonatalavdelningen. En liten, liten flicka ligger i en platssäng. Hon är några veckor gammal, men alldeles för liten för att vara här. Alldeles för ofärdig. Hon skulle vara i sin mammas mage. Omgiven av ljummen fostervätska, upptagen med att snurra runt lite då och då, prova musklerna i armar och ben, vila till ljudet av mammas hjärtslag och blodet som pulserar i hennes kropp, vaggas av hennes rörelser, känna förnimmelsen av hennes varma hand mot magen, eller någon annans.
Men det är hon inte. Hon har varit med om det vi alla kan föreställa oss som ett, i ordets mest uppenbara betydelsefulla mening, trauma. Hon har slitits bort från sin trygga, varma värld, helt utan förberedelse. Hon har upplevt panikkänslan av att inte få tillräckligt med luft. Hon har upplevt alla de stressreaktioner en människokropp sätter igång när livet hänger på en skör tråd. Allt det har hon varit med om, och hon är dessutom utan allt det som tidigare stod för trygghet. Ändå har hon valt livet! Hon har valt att kämpa och använda alla resurser hennes lilla späda kropp – helt ofärdig för livet utanför livmodern – kan uppbringa. Läkare och sjuksköterskor har gjort sitt yttersta för att hjälpa henne att klara sig, men det är i slutändan hennes egen vilja att leva som gör att hon nu ligger här, på intensivsalen på neo.
När jag kommit in står jag vid hennes säng och betraktar henne en stund. Först ser hon ut att sova, sen tittar hon upp. Ögonen öppnas bara till hälften, ändå känns det som hon ser rakt på mig. Kände hon min närvaro? Efter att ha tittat några ögonblick på mig, blir hon orolig. Ett litet gnyende ljud kommer ifrån henne. Jag undrar över om hon känner frånvaron av sina föräldrar när hon vaknar, om det känns tomt. Om oron handlar om det, kanske mer än att det är hungern som gör sig påmind.
Även om hon nu börjat vänja sig vid livet här ute, så är det så mycket hon behöver kämpa med fortfarande. De ingångar i kroppen som luft och föda ska passera genom är hos henne fyllda med plastslangar. Ner i halsen, in genom näsan och ner i kanalen mellan näsa och mun. Instinktivt skyddar vi människor oss från att främmande ämnen ska komma in dessa vägar. Men den här lilla har inget val. Dem finns där, och hon förstår inte varför.
Den lilla handen går mot sondslangen. Det ser ut som hon vill ta bort den. Eller vill hon bara ha något att hålla i? Det är genom den hennes lilla kropp får de näringsämnen och den vätska hon behöver. Istället för som förut, när näring ständigt strömmade till henne genom navelsträngen, från mammas blod till hennes eget. Nu måste näringen passera magsäcken och tarmarna. Det var inte så det var tänkt. Mage och tarmar skulle få vila i flera månader till, innan deras livslånga arbete tog fart efter att de första dropparna modersmjölk tagit sig genom systemet. Och hur mycket är lagom mat för henne? Hur vet man det? Hon kan inte säga till, varken om det blir för mycket eller för lite, utan är helt beroende av att omgivningen försöker förstå hur mycket hon behöver, vad som är lagom för just henne.
Även lungorna har fått börja jobba långt i förtid, långt innan de var mogna att ta på sig uppgiften att ta in syre, skicka ut i blodet, och skicka ut koldioxid igen. Det är ett arbetsamt arbete som de inte klarar själva. Men precis som med näringen; hur mycket är lagom? Hur mycket syre, och med vilket tryck, för att det ska kännas så lite obehagligt som möjligt för henne. Hur vet vi det? Syret måste in och det behövs slangar till det, och slangarna behöver komma in någonstans. Och sitta fast, eftersom hon instinktivt verkar vilja bli av med dem. Det klämmer och spänner.
Det är så mycket hennes lilla kropp måste göra som den inte är färdig för. Men det är också mycket den inte kan göra, som den hade kunnat om hon var kvar i mammas mage. Snurra runt, träna musklerna genom att sparka, känna motståndet av livmoderväggen och trycka till. Känna tillfredställelsen av att röra kroppen, som redan från det att muskler och hjärna börjat prata med varandra tidigt, tidigt i fosterlivet har funnits där. Den nästan viktlösa tillvaron, känsla av att sväva fritt och ändå vara omsluten, och att kunna röra sig i det, är borta.
Hon kan röra sina händer och armar lite grann, men inte tillräckligt för att kunna lugna sig själv när det blir jobbigt. Då far armar och ben ut, allt blir utsträckt, en känsla av stress fyller henne och pulsen höjs. Då behöver hon hjälp att samla ihop sig, att få ihop armar och ben mot kroppen. Stora, varma händer hjälper henne. Några känner hon igen väl. Temperaturen, känslan som förmedlas av mammas händer, eller pappas. Känner hon igen förnimmelsen av föräldrarnas händer från livet i livmodern? Nu känner hon i alla fall väl igen dem. Det är så många händer som berört henne sedan hon kom ut. En del är varma, mjuka, andra kallare, en del kommer in med smärta. Det sticker. Mammas och pappas händer gör aldrig så. De känner hon igen, och de gör aldrig något som gör ont. Deras händer värmer, och det blir varmare och lugnare i hela hennes lilla kropp när deras händer berör.
De är ofta där, men ibland är det tomt. Då sover hon, men inte så djupt. Hon är i ett tillstånd som inte är rädsla, men ändå obehag. Något saknas henne. Någon saknas. En känsla av tomhet, av att sväva i tiden utan sammanhang, utan att vara sammanhållen, utan att vara hållen av någon. Frånvaron av Någon är alltid närvarande när hon är ensam. Ibland smyger rädslan sig på, tomheten blir för stor, tar för mycket plats. Runt henne finns röster, ljud, ljus och ändå fylls hon av en känsla av avsaknad av liv, av levande värme och närhet.
Nu kommer mamma in. Mamma säger något, hennes röst fyller rummet fast hon pratar så tyst. En strimma ljud som hon känner så väl, som fanns innan livet härute. När mamma pratar stillnar hon först, vänder sen huvudet lite mot det håll ljudet kommer ifrån. Ögonen öppnas på glänt. Hon söker, för hon vet att mamma är här nu. Mamma kommer. Mamma ser. Och barnet ser.
Mamma sköter om henne, tar i henne, flyttar henne lite, fyller henne med levande beröring och rörelse. Hon känner hur hon blir lyft, lyft ur sängens värme och dova ljus, upp i kall luft, starkt ljus. Sen landar hon hos mamma. Känner hennes hud mot sin. Hennes bara hud mot mammas. Hon sjunker in i känslan av att vara där, att vara i tillhörighet, att vara i levande värme. Den lilla näsan mot mammas hud. Hon luktar trygghet.
Och ljudet, lite tystare än förut men ändå, hon förnimmer livets ljud när hon ligger där och vilar mot mammas bröst. Nu sjunker hon djupare, ner i en djup vila. Det obehagliga finns kvar, men det är som om det väger så mycket lättare nu. Som om det flyter bort i bakgrunden. Doften, värmen och ljudet av mamma fyller henne helt. Hon är där hon ska vara nu och då låter hon sömnen komma, hon välkomnar den. I mammas famn sjunker hon ner i en djupare sömn än hon någonsin gör när hon sover i den varma, mjuka sängen. Länge sover hon, och djupt, som borta från världen omkring. Samtidigt som varje cell i hennes kropp hela tiden är medveten om var hon är. Hon är hos mamma.