Det här är en inbjudan från mig till dig att följa med när jag ställer in min GPS inför nästa år, 2020, och nästa decennium.
Som psykolog utgår jag från vissa begrepp och tankesätt.
T ex funktionalitet. Hur märkligt jag, eller en annan människa, än verkar bete oss så kan jag alltid förstå, när jag tittar djupare. Vi människor är så komplexa. Vi har liksom tre hjärnor i en, skapade genom evolutionen.
En urgammal del som är kvar sen reptilstadiet. Den säkerställer överlevnad genom basala funktioner som andning, temperatur och att ”spela död” när vi blir hotade.
En gammal, som vi har gemensam med andra däggdjur och som gör att vi känner igen oss i andra djur på så många sätt. Hur vi tar hand om vår avkomma, skapar band med andra individer, uttrycker känslor, kommunicerar. Med mera. Den delen av hjärnan väljer mellan att fly eller slåss när vi känner oss hotade.
Och en ganska ny del, den som gör att vi skiljer oss från andra arter. Som gör att vi, på ett så avancerat sätt, kan tänka och fantasisera. Bli rädda för sån’t som inte alls är farligt. Hoppas på sån’t som sannolikt inte kommer ske. Tror på sån’t som inte är sant, för att någon som vi väljer att tro på säger att det är sant. Förneka sånt som är sant för att det inte passar in i vår egen tro. Vi kan t o m förneka tillstånd, även fast de skadar oss.
Som sagt. Vi är komplexa, ibland till synes outgrundliga, varelser.
Fast vi kan också älska. Älska bortom förnuft. Älska så det gör ont. Älska oss ödmjuka.
Det är starka krafter.
Att tro. Att hoppas. Att älska.
Min uppgift som psykolog är ofta att hjälpa en klient att se sig själv som den mångfacetterade, komplexa varelser hen är. Så djupt mänskligt. Med dessa tre olika ”hjärnsystem” som ibland drar åt helt olika håll. Som gör att vi håller fast där vi borde släppa. Att vi inte alltid gör det vi ”borde” för att må bättre. Att vi förminskar oss själva.
Med magnetröntgen-hjärta letar jag efter att förstå människan som sitter framför mig. Och att hjälpa hen att förstå sig själv. Lyhört våga lyssna inåt. Få kontakt med sitt hjärtas djupaste längtan. Och från en plats av kärlek och omtanke för sig själv börja förändra, i smått eller stort. Börja orientera sig efter sin egen sanning. Välja att tro på sig själv, att hoppas för sig själv. Att älska sig själv, bortom förnuftet.
Nu sitter jag med dessa ”psykologverktyg” och försöker förstå något helt annat. Som gör ont. I mig, och i många andra. Söker funktionalitet. Letar med magnetröntgen-hjärtat och söker efter hopp, tro och kärlek för mänskligheten.
Jag ser på vår Jord-Moder. Hon som är källan till att vi lever (tack mamma och pappa, men utan henne hade ju ingen av oss varit här). Hon som är källan till så oändligt många helt fascinerande livsformer (vill du påminnas så se den fantastiskt vackra, skrämmande och hoppfulla serien Our Planet/ Netflix).
Hon som när oss, bär oss, överöser oss med skönhet.
Jag ser vi hur vi bryter ner henne på ett sätt som gör att hon kanske snart inte orkar bära oss mer. Hoppet sviktar. Hopplöshet, förtvivlan och vanmakt väntar bakom. Skuld gentemot barnen, alla kommande generationer. Shamanerna menar att vi ska drömma sju generationer framåt. Men om rädsla och katastrof-fantasier fyller oss när vi tänker framåt, hur drömmer vi då? Ska vi sluta tänka framåt? Inte alls lätt, när man har en människohjärna…
Var och en av oss behöver hitta vår egen väg i detta. Hitta sätt att inte fastna i reptilhjärnans ”spela-död” läge och inte göra något alls, mer än hoppas att det går över snart. Eller i däggdjurshjärnans ”fly eller fäkta-läge”, där rädslan styr våra handlingar, ofta genom att försöka gömma oss för hotet.
Jag letar vidare i verktygslådan och hittar ett annat, av psykologer, välanvänt perspektiv. Salutogena faktorer. Vilket betyder att fast det kan se rätt risigt ut i och runt en människa finns alltid någon form av resurser. Vi behöver hitta dem, påminna om att dem finns, hjälpa vår klient att se och förstärka dem. Och oss själva. Göra mer av det vi mår bra av, tycker om, känner oss stärkta av.
Sen lyfter jag blicken och tar fågelperspektivet. Nu ser jag evolution och eko-system. Hela vår planet är uppbyggd av arter som genom ett helt fantastiskt samspel samverkar för att samleva. Just nu är det väldigt lätt att tänka att människan är den felande länken i detta. Men nånstans har ju vi också utvecklats här, som art, för att vi har bidragit. Samspelat med det runt omkring oss. Tagit av resurser OCH bidragit med resurser. I ekosystembalans. I funktionalitet.
Alla dessa perspektiv lägger jag i en korg och blandar.
Frågar: vad kan vi göra?
Tittar ner igen.
Det här är vad jag ser:
Utmaningen, möjligheten, är att ”Reclaim our Human”. Att vi kliver tillbaka in i vår potential som människor. Använder vår fantastiska fantasiförmåga. Vår enorma skapandeförmåga. Vår kapacitet att skapa lösningar. Ser våra resurser. Ser hur vi kan bidra. Håller i hoppet och gör det till handling. Tillåter sorgen och förtvivlan som vägvisare för att inse hur mycket vi älskar vår Jord-Mor. Använder rädslan som kraft att agera, istället för att fly eller spela döda.
Hur viktigt det är att vi ser varandra. Att andra finns där, som inspiration och stöd på vägen. Att vi ser vår gemensamma kärlek till Jord-Modern. När vi ser andra människor och känner igen kärlekskraften kan vi återfå hoppet till mänskligheten, trots det vi gjort mot vår älskade.
Jag ser salutogena faktorer och resurser.
Jag ser t ex att människan är bra på att göra jord. Vi behöver mikroorganismer, småkryp och organiskt material till hands. Men när vi har det är vi magikerna som kan påskynda jordskapnings-processen. Och det behövs stora mängder god, närande jord på vår planet.
Jag ser att människan är väldigt bra på att skapa växtmiljöer. Vi kan skapa ännu fler miljöer där insekter trivs. Insekterna som är grunden till allt levande, vår civilsations hängmatta. Vi kan plantera insektsvänliga växter i den goda jord vi skapat och helt enkelt låta gräset växa (tänk all tid som frigörs till njutning när vi slutar klippa stora ytor gräs…).
Jag ser att människan är bra på att göra mat. Att vi kan skapa miljöer där växter som producerar mat trivs, frodas och ger rikliga skördar. I närmiljö. Många av oss har glömt att vi kan och hur man gör. (Vill du inspireras mer så se programmet om Permakultur på Kunskapskanalen som visar hur trädgård och matodling också skapar samhörighet mellan människor. Win-win-win 🙂 ).
Jag ser att människan är bra på att städa :). Vi har armar, ben, kan röra oss och bära bort. Inget annat djur kan ta en påse och plocka med sig (människo-)skräp från naturen. Vi kan. Lämna en plats i samma, eller vackrare, skick än när vi kom.
Jag ser att människan kan göra medvetna, informerade val. Välja mer av det som är närande och uppbyggande, för oss själva och naturen. Välja mindre, t o m välja bort, det som är tärande och nedbrytande. I de vardagliga vanorna. I de större besluten. Välja från kärlek, istället för från rädsla.
Nu väntar ett nytt år.
Ett nytt decennium.
Nya möjligheter.
Alldeles snart är vi där.
Vad vill vi? Vad kan vi?
Vad vill jag? Vad kan jag?
Så här tänker jag:
Under 2020 kommer jag att återta delar av min potential som människa, i kärlek för Jord-Modern, genom att bland annat:
- Göra mycket jord. Hemma i min BRF-förening och vid min stuga. Kompostera mera. Och mata marken med närande, egengjord mylla.
- Plantera örter, låta gräset växa, göra allt jag kan i närmiljö för att insekter ska trivas. Kom humlor, fjärilar, gråsuggor och daggmaskar!
- Odla mat, även om i liten skala. Närande även för min egen kropp.
- Genomföra fler guidade Naturvandringar för att inspirera många fler ut i naturens skönhet. (Håll utkik på hemsida och i nyhetsbrev.).
- Lära mig om eko-terapi. Hur vi kan använda naturen terapeutiskt. Som en plats att hitta djupare kontakt med oss själva, som en trygg bas och som medicin för nervsystem i obalans.
- Plocka så mycket skräp jag orkar och kan i skog och vid hav. Alltid en skräppåse tillgänglig på vandringen (och en ryggsäck att bära i…)
- Alltid köra max i hastighetsgränsen, ibland t o m under. Det är nog det mest normbrytande jag som Stockholmsbo kan göra (blir nästan som ett socialpsykologiskt experiment) som gör väldigt många väldigt arga. Fast det bevisligen minskar utsläpp (70 ist f 80 gör stoor skillnad) och sparar liv. Sparar även nervsystem, som på riktigt blir sjuka av att oftast ligga på högsta växel och hastighet, fast ingen näring och ingen egentlig vinst finns att hämta… (har hämtat inspiration och fakta om eko-körning på grönabilister)
- Och så mycket som möjligt av allt det andra som jag vet är närande för mig själv och jorden och så lite som möjligt av det jag vet är tärande.
En del av mig läser detta och blir inspirerad, känner hopp istället för rädsla. En annan del tänker “nu tycker andra du är jobbig som kommer med ännu en klimatsmart-blogg, andra gör redan så mycket de kan och vill”. Sen kommer ännu en; “och tror du verkligen det här gör någon skillnad…?”
Det är så lätt att tänka ”det läggs så mycket ansvar på att individer ska förändra sig när de stora skadorna kommer från de stora industrierna mm, din insats gör sååå liten skillnad” och det är ju tyvärr sant, på ett sätt.
Men när jag tänker så tappar jag hoppet och känslan av att vara betydelsefull över huvud taget. Och det, ur ett mänskligt perspektiv, är det allra värsta som kan hända. Jag vill inte ge mig själv till hopplösheten, till förminskandet av min insats. Det här, mitt hopp, mina lösningar, behövs för mig, för att jag ska orka gå framåt.
Självklart behöver förändring ske på alla nivåer. Men den enda nivå jag till 100% själv kan påverka är mina egna handlingar. Vad jag gör. Hur jag väljer. Hur jag drömmer.
Och jag vill drömma för mina barnbarnsbarnbarnsbarnbarnbarn. Att de ska kunna vandra bland insekter och blommor och mat som växer och träd som skuggar och hav som svalkar och bland fåglar som flyger och fiskar som simmar och att de ska kunna älska, leka, arbeta och leva på denna vackra, vackra planet som kan ge allt en människa behöver. Allt.
Den kanske är en utopi. Men jag är människa!
Jag kan hoppas, och låta hoppet leda mig att se möjligheter.
Jag kan älska, och låta kärleken till det jag älskar leda min väg.
Jag kan drömma, och låta drömmen vägleda mig att skapa.
I mitt lilla.
Oavsett.
2020 blir året då min viktigaste GPS ställs in på kärlekshandlingar till Jord-Modern.
Vill du gå bredvid?
Eva