Intresset för anknytning är stort. Många, kanske också du, undrar över sina anknytningsmönster. Och sina barns, och sina partners.
Det är lätt att förstå. Anknytningsteorin är nog den jag använder mig mest av när jag vill förstå varför andra, och jag själv, reagerar och beter oss som vi gör. Men det finns några vanliga missuppfattningar om vad anknytning är och hur den funkar.
En är föreställningen om att vi är vårt anknytningsmönster. ”Min barndom gjorde att jag är otryggt undvikande vilket gör att jag har jättesvårt att lita på andra och låta andra komma nära. Har alltid varit så. Kommer nog alltid vara så. Inte mycket att göra.”
Det blir stor skillnad om vi tänker att vi har ett anknytningsmönster. Och att olika relationer och situationer påverkar vårt anknytningsmönster och vårt beteende.
Anknytningsteorins pappa, John Bowlby, tänkte så här: Det du upplever i nära relationer, särskilt som barn, lagras i din minnesbank. Insättningarna där skapar din personliga karta som visar vad du kan förvänta dig av andra. ”Kan jag lita på att andra finns där när jag behöver stöd? Tycker andra att jag, mina behov och mina känslor, är viktiga? Är jag en värdefull person?” Bowlby kallade kartan inre arbetsmodell. Vi kan kalla den vår relations-GPS.
När du går in i en ny parrelation vill din hjärna hjälpa dig att navigera i relationsterrängen. Den ställer in din relations-GPS utan att du ens behöver tänka på det. Det är ett av hjärnans sätt att jobba effektivt och spara energi.
Intressant att komma ihåg är att det inte är dina önskningar utan dina erfarenheter som ställer in relations-GPS’ens default mode. Den styr dig till det som är välbekant och vant hellre än det som är nytt och outforskat. Därför är sannolikheten högre att du väljer en partner som matchar dina tidigare erfarenheter, än att du väljer en partner som matchar dina önskningar och din längtan (för vissa kan det ju sammanfalla förstås!). En GPS, precis som hjärnan, utgår från att du vill välja den snabbaste vägen, inte den mest trivsamma (även detta kan förstås sammanfalla!).
T ex: du önskar en kärleksrelation där du känner dig viktig och betydelsefull för den du älskar. Där din partner vill vara nära dig. Alltid supportande. Finnas där för dig, i glädje och när det (du) krisar. Men i din minnesbank är det ganska tomt på den typen av erfarenheter. Däremot finns det många erfarenheter av att du har känt dig oviktig, nedprioriterad och bortglömd. Att de som älskat dig, de du älskat, helt enkelt inte funnits där för dig, så som du önskat och behövt. Som barn, och i kärleksrelationer. Det ligger till grund för ditt default mode i relations-GPS’en,
Ett annat krux är ditt eget upplevelsefilter. Om du är van vid att inte bli värderad och respekterad i nära relationer, så kommer du ha lätt att tolka din partners beteende som att hen inte värderar och respekterar dig. Ex; det dröjer med svar på ditt senaste sms. Din relations-GPS är snabb att hjälpa dig att tolka detta baserat på din inre arbetsmodell som säger ”andra människor (= min partner) tycker inte att jag är viktig och värdefull. Annars hade hen svarat snabbare ”. Du känner dig övergiven, bortglömd och nedprioriterad. Och hepp, så har du en erfarenhet till av att människor inte respekterar och värderar dig. Du laddar ner den i minnesbanken och på så sätt håller du din relations-GPS, ditt anknytningsmönster, uppdaterad.
Följ nu med i ett annat perspektiv: Du är en tryggt anknuten person och din partner också. Men nu börjar din partner bete sig märkligt. Kvällarna borta blir allt senare, kontakten er emellan allt svalare. Du blir orolig. Börjar få misstankar. Blir mycket mer upptagen av vad och hur din partner svarar på dina närhetsförsök än du någonsin varit innan. Du börjar helt enkelt bete dig som en person med otryggt ambivalent anknytningsmönster.
Det här handlar om ”trait vs state”. Med det menas att vi har ett grundläggande standardläge som styr oss för det mesta. Men omständigheter kan göra att vi hamnar utanför ”autopiloten” in i ett tillstånd (state) där vi beter annorlunda än vi brukar.
En annan faktor att titta in på är att hjärnan älskar att kategorisera. Den vill vara effektiv. Göra en snabb bedömning och dra slutsatser från den. Använda de kategorier den har tillgängliga. Om du t ex tänker att människor är olika färger (en teori utan vetenskaplig förankring) så kommer du vilja kategorisera alla du möter efter färger. Om du vill kategorisera människor i anknytningsmönster så kommer du söka stöd för att det du letar efter stämmer.
Och ja, vi har ju medfödda karaktärsdrag. Men färg är inte en av dem. Inte anknytningsmönster heller. Vi är inte vårt anknytningsmönster. Vi har skapat det från våra upplevda erfarenheter. Hittills! Och det här ordet, hittills, gör hela skillnaden. Du kan nämligen förändra ditt anknytningsmönster!
Här är tre sätt att förändra anknytningsmönster:
- Kärleksrelation. Ex: Du har ett otryggt anknytningsmönster och det har styrt ditt val av partner hittills. Nu upptäcker du att du är i en relation med en partner som har ett tryggt anknytningsmönster. Som du känner dig trygg med. Viktig, värdefull, ihågkommen och respekterad av din partner. Hela tiden. Ett förändringsfönster öppnar sig. Du börjar se på dig själv med nya ögon. Tolka din partners beteende på andra, mer välfungerande, sätt. Nya erfarenheter av hur det är att vara i nära relation lagras i minnesbanken. Din inre arbetsmodell, din relations-gps, är förändrad. Tyvärr funkar det på andra hållet också… Om du har en trygg anknytnings-GPS och är i en våldsam och destruktiv relation kan ditt anknytningsmönster förändras så du utvecklar en otrygg anknytnings-GPS.
- Terapi. Hos en terapeut kan du känna dig sedd och hörd, så som du önskar och behöver. I terapin kan du och ditt inre barn få ta plats, precis som ni är. Terapeuten hjälper dig till en plats där du värderar, respekterar och kan lugna dig själv när du är orolig. Ett förändringsfönster öppnar sig. De nya erfarenheter du får i relationen med terapeuten förändrar din inre arbetsmodell. Din relations-GPS kommer nu vara inställd mot relationer som är närande och trygga för dig.
- Reflekterande förmåga. Anknytningsforskning visar att det är inte hur du haft det som barn utan hur du tänker om hur du haft det som till största del påverkar ditt anknytningsmönster. I psykoterapi kan du få hjälp att förstå hur det var för dig när du var barn. Hur det format dig, din självbild, hur du fungerar. När du förstår det kan du lättare välja hur du vill ha det nu, som vuxen. Och du kommer bli bättre på att tolka andra, och dig själv. Med andra ord: ökat din reflekterande förmåga!
Så sammanfattningsvis: Anknytningsmönster skapas i barndomen. Kan förändras hela livet. Kan visa sig på olika sätt i olika situationer/ relationer.
Mitt tips är: Var nyfiken. Spana på dig själv och din relations-GPS. Prova nya tankar och tolkningar av dig själv och andra personers handlingar. Och tillåt dig själv och andra möjligheten att förändras!
Läs här om hur anknytning och temperament hänger ihop.