”Jag känner fortfarande skam. Jag kan fortfarande känna….att det var mitt fel.”

Hur är det möjligt? Att han kan tänka att flera år av sexuella övergrepp mot honom, som barn, var hans fel? Att det är något han ska skämmas över?

Som vuxen man och själv pappa förstår James Safechuck att det han var med om som barn var omfattande sexuella övergrepp.  Med pappans ögon på sina barn förstår han vidden av vad han har varit med om.  I de egna barnen ser han barnets oskuld. Barnets tillit till vuxna. Barnet beroende av att vuxna skyddar det. Ändå skäms han över det han varit med om. Tänker att det var hans fel. Hur är det möjligt?

I dokumentären ”Leaving Neverland” delar James med sig av sin livshistoria och sina upplevelser i relationen med Michael Jackson. Jag lyssnar på honom och på Wade, som också blev utnyttjad av Jackson. Bilden av vad som hänt är begriplig och sammanhängande.

Jackson spelar alla kort som finns att dra och med perfekt timing. Han bjuder in pojkarnas familjer i sin innersta cirkel. Ger uppmärksamhet, förtroenden. Hittar förtroende-valutan för var och en. Vad behöver jag ge dig för att du ska känna förtroende för mig? Pengar? Bekräftelse? Lek? Godis? Uppmärksamhet?

Att få dig att känna att du är en fantastiskt fin och dessutom väldigt betydelsefull och älskad person för mig, den bästa av alla, för mig finns ingen som du (här har de flesta av oss rätt öppna dörrar till vår djupaste längtan).  När han hittat rätt valuta är han generös och ger rikligt.

Så förtroendet byggs upp, själva grunden till övergreppen är lagda. Ännu stadigare blir den grunden när anknytningssystemet kopplas in. Jackson ser till att barnet alltmer separeras från sina primära anknytningspersoner. Ett barn är helt beroende av trygga vuxna omkring sig. I brist på kontakt med sina föräldrar letar barnet en ersättare. Vem tar hand om mig om något farligt händer just nu? Jackson är där. Hela tiden. Föräldrarna är frånvarande en stor del av tiden. En del av spelet som Jackson spelar så skickligt.

Förvirringen för barnet när övergreppen börjar blir total. När den jag älskar, som älskar mig, som jag tänker kan skydda mig, våldför sig på mig, gör sånt som känns konstigt och fel. Fast gör det som en lek och samtidigt säger att det är för att han älskar mig så. Vart gör jag då?  Vart går jag? Och när den personen, den trygga basen, sen hotar och skrämmer mig, vad gör jag då? Vem ska kunna skydda mig nu? När jag tänker att det blir ännu farligare om jag berättar?

Barnets psykologi handlar så mycket om detta. Att säkra sin överlevnad, lita på vuxna så länge det går. Inte provocera så något farligt händer. Överleva. Så oskadad det går. Hitta smartaste strategin för att klara det.

Allt det här blir så tydligt i pojkarnas, de nu vuxna männens, berättelser.

Men hur är det då möjligt att James Shafechuck, som vuxen och pappa, känner och tänker att det är hans fel att det hände? Att han skäms över det?

Skälen till det är intressanta att reflektera över, men lämnas för nu.

Det jag nu vill säga är att jag hittills inte träffat någon (och jag har träffat många) som varit utsatta för övergrepp som inte tänker och känner precis som han. Vuxna som barn.

Det som alltid kommer är:

Skulden.

”Jag borde inte ha…. Om jag inte… Hur kunde jag … Hade jag inte…:

Gått med den nya dejten hem (fast jag sagt ”inte sex, bara sova”). Druckit något över huvud taget. Tagit emot de där pengarna/ godiset/ gåvan.

Så hade det inte hänt.”

Rädslan.

”Tänk om ingen tror på mig? Om mitt liv blir förstört? Om ingen vill vara med mig sen, när jag berättat? Om förövaren hämnas, skadar mig ännu mer? Om det händer igen? Vem kan jag lita på nu?”

Misstron mot sig själv.

”Varför gjorde jag inget? Varför sa jag inget till någon? Varför ljög jag när de frågade? Varför bar jag hemligheten så länge? Och hur ska jag kunna lita på mig själv nu, lita på att jag kan bedöma om andra vill mig väl eller kommer skada mig?”

Skammen.

Som är resultatet av allt ovan, framför allt summan av skulden + rädslan.

Risken att bli otrodd, förlöjligad, utfrusen, att ses som svag. Skammen över andras tankar om att jag kanske ändå gjorde något själv för att det här skulle hända och deras tankar om vad det säger om mig…?

Den som begår övergrepp är med, och ofta drivande, i det här psykologiska spelet. Spelreglerna är att det är ditt fel, din skuld. Förövaren menar att hen hade inte, om inte du. Ofta spelar samhället med i att skydda förövaren (så tydligt i denna dokumentär och i  Katarina Wennstams böcker ”Flickan och skulden” och ”Flickan och skammen”).

Så vad kan vi göra?

Framför allt behöver vi hjälpas åt att se med öppna ögon. Kliva in i vår vuxenhet och kalla saker vid vad de verkligen är. Förstå övergreppspsykologin. Varför vi skäms, hemlighåller, ljuger om det som hänt. Det är starka krafter, inom och utanför oss.

Så ännu starkare krafter behövs för att skapa trygghet för de som är och varit utsatta. Vi behöver vara modiga. Vi behöver vara ärliga. Vi behöver ha den vakna, vuxna, klara blicken på den som varit utsatt. Vi behöver vara en trygg bas för den som vill berätta sin historia.

Vara den som säger ”Det var inte ditt fel. Det skulle inte ha hänt dig om X inte gjort det X gjorde. Mot dig. Det X gjorde var respektlöst, kränkande av dina gränser och ett övergrepp.  Jag är här för dig. Du är viktig och värdefull för mig. Jag älskar och respekterar dig. Jag tror på dig, på din berättelse och på dig som människa”.

Att välja att vara den som medskapar världen som bygger på värden av kärlek, respekt och trygghet.