Att anknytningen är viktig har väl ingen väntande eller nybliven förälder kunnat missat. Tvärtom. Om du tänker mycket på det här med anknytning och hur du ska göra för att få till den så är du i gott sällskap!

Tänk dig att du går till öppna förskolan. Två föräldrar kommer dit samtidigt med sina ettåringar. Det är första gången för båda. Det ena barnet, Maja, är ivrig och rörlig, vill snabbt in och upptäcka vad det här är för nytt och spännande ställe! Undrar; vilka är här? Söker snabbt kontakt med andra barn och vuxna. Kryper upp på ett spännande ställe. Tittar då och då bort mot sin mamma, som för att checka av att hon är kvar.

Det andra barnet, Moa, håller sig tätt intill sin pappa. Vill helst bli buren en stund. Tittar avvaktande på de andra. Pappan sätter sig på golvet, visar en leksak som är spännande. När Maja kommer framspringande tittar Moa med stora ögon först på Maja,, sen på pappa, sen på Maja igen. Pappan får barnen att intressera sig för samma leksak och nu ”tinar” Moa upp och bjuder själv in Maja till kontakt.

Här gäller det att titta med flera perspektiv. Utgår vi från att allt handlar om trygg och otrygg anknytning och brister i kunskapen om vad anknytning verkligen är, kan vi tro att Maja är tryggt anknuten och Moa otryggt. Eller, kan det vara tvärtom…? Eller är båda trygga, eller otrygga? Vad ska vi titta efter?

Det jag märker är att många blandar ihop anknytning och temperament. Att vara blyg, introvert och kanske lite ängslig kan helt enkelt vara personlighetsdrag. Vissa personer funkar så från start. Medan andra kan är utåtriktade, helt orädda och bara kastar sig in i nya situationer och relationer utan att blinka.

En del människor, stora och små, är vad vi kallar mer ”perceptuellt sensitiva” eller ”högkänsliga”. Det betyder att de reagerar snabbare och starkare på intryck. Det gäller både inre intryck, så när känslovattnet börjar svalla blir det snabbt väldigt vågigt! En sådan människa blir lätt väldigt ledsen, arg eller superglad. Eller snabbt väldigt orolig om t ex magen knorrar. Andra är tåligare och robustare. Stabilare i sig själva när det händer saker i omgivningen.

Naturen har tänkt till och gjort en bra mix av människo-varianter. Det är bra att det finns de lite ängsligare. De som samlar nötter till vintern och håller sig i hemmets trygga härd så mycket det går. Och att det finns andra som hejdlöst kastar sig ut i äventyr utan varken hängslen eller livrem. Och så ett gäng däremellan som kan sägas vara mer ”lagom”. Det här ger en bra balans mellan personer som är mer bevarande och trygghetsskapande och personer som är mer förnyande och utvecklande.  Alla behövs för den sociala balansen och flockens överlevnad och utveckling.

Det som är gemensamt för Maja och Moa är att de båda använder sina föräldrar som trygg bas. Och sannolikt är båda trygg anknutna. Vetskapen om att mamma eller pappa är där i närheten gör att de vågar utforska omgivningen. Skulle något hända som gör att de blir rädda eller oroliga vet de vart de ska ta vägen. De söker upp sina föräldrar. Föräldrar till tryggt anknutna barn tar då emot sitt barn. ”Oj, blev du rädd? Kom sitt här hos mig en stund”. Barnet lugnar sig efter en stund och fortsätter utforska.

Sen gör olikheterna i personligheten att Moa och Maja behöver olika långt avstånd från sina förälder och olika lång tid för att börja utforska.  Och är olika snabba i när de vill tillbaka till ”trygga basen”. Och det finns förstås många kombinationer av anknytningsmönster, temperament och personlighet.

Om vi backar vi tillbaka till själva anknytningen, var hamnar vi då?

Hur gör vi för att få trygg anknutna barn?

De viktigaste nycklarna till att ditt barn blir trygg anknutet är:

  1. Att du är lyhörd för ditt barns känslor och behov. Att du visar att det är OK att för barnet att känna, och visa, alla känslor. Ilska, rädsla och ledsenhet.
  • Att du visar glädje och stolthet när ditt barn utvecklas, har roligt och trivs med sig själv och livet. Våga låta ditt barn utforska sin värld!
  •  Att du vet att du inte alltid vet. Barn kommer ju inte med facit, inte ens till oss föräldrar. Visa att du förstår att något inte är bra, även om du inte vet vad. Börja mentalisera. Det betyder att du tänker ungefär ”Vad kan det vara med mitt barn just nu? Hur kan jag möta mitt barn så hen känner sig respekterad och viktig, fast jag inte helt förstår vad det här beteendet beror på?”. Och så provar du dig fram!

Så luta dig tillbaka, lita på dig själv, lär känna ditt barn och låt ditt barn visa vägen till vad det behöver av dig!